Naturvårdsverkets riktlinjer för schaktmassor och entreprenadberg

Naturvårdsverkets riktlinjer för resurseffektiv hantering av schaktmassor gäller bara entreprenadberg, med fokus på naturligt höga halter av sulfid och arsenik. De riktar sig främst till tillsynen i kommuner och länsstyrelser. De är också ett stöd för verksamhetsutövare som tar ut, tar emot eller använder berg från bygg- och anläggningsprojekt.

Vad Naturvårdsverket levererade och när

Regeringen gav Naturvårdsverket uppdraget den 5 december 2024 (KN2024/02374). Naturvårdsverket avgränsade arbetet till entreprenadberg, eftersom uppdraget satte fokus på sulfidförande berg. Bergmaterialprodukter från täktverksamhet omfattas inte.

I januari 2026 förlängde regeringen tiden till 29 maj. Redovisningen behövde då bara beskriva hur arbetet genomförts, inte innehålla riktlinjerna. Förslaget var på remiss från 6 februari till 7 april 2026, och 33 aktörer yttrade sig.

Redovisningen lämnades 29 maj och presenterades i ett pressmeddelande 1 juni. Riktlinjerna publicerades sedan som tillsynsvägledning på naturvardsverket.se, med titeln Riktlinjer för hantering av entreprenadberg i bygg- och anläggningsprojekt. Dokumentet är version 1, daterad 12 juni 2026.

Efter remissen blev riktlinjerna kortare och mindre detaljerade, bland annat utan materialkategorier och utan rekommendation om beslutsenhetens storlek. Naturvårdsverket kallar dem ett första steg och ser en risk för fortsatt osäkerhet och olika bedömningar.

Principerna i riktlinjerna

Utgångspunkten är att nästan allt entreprenadberg kan användas och att det mesta kan hanteras som biprodukt, om riskbedömningen är väl avvägd.

Riktlinjerna och redovisningen vilar på några principer:

• Berget ska i första hand användas där det uppstår, så att onödiga transporter undviks.
• Åtgärderna ska stå i proportion till riskerna.
• Verksamhetsutövaren ansvarar för att riskbedömningarna är tillräckliga.
• Biproduktsbedömningen görs där berget uppkommer, inte senare i kedjan.
• Tillsynens krav ska vara rimliga och inte onödigt ingripande.

När behövs en riskbedömning? Tre steg

Riktlinjerna delar in hanteringen av entreprenadberg i tre steg. I varje steg behövs en riskbedömning, men av olika skäl.

Steg 1: när berget uppkommer

Här behövs riskbedömningen för det fjärde biproduktskriteriet, som gäller generellt negativa effekter på miljö och hälsa. Verksamhetsutövaren bör tidigt göra en geologisk kartläggning. Saknas den eller visar den behov följer provtagning och kemisk eller mineralogisk analys, och sedan en bedömning mot tänkt användning.

Berg som varken är potentiellt syrabildande eller har höga halter av arsenik eller andra föroreningar ger försumbar risk vid normal användning. Då behöver inget särskilt användningsområde anges. För potentiellt syrabildande eller arsenikrikt berg ska en användning som förebygger riskerna vara säkrad, annars ska berget hanteras som avfall.

Steg 2: mottagning, lagring och bearbetning

Den som tar emot berget ska kunna visa tillsynen att det är en biprodukt, annars hanteras det som avfall. Biproduktsbedömningen ska ha gjorts av den som gav upphov till berget, och mottagaren bör kontrollera inkommande material. Syrabildning kommer oftast med fördröjning, enligt preliminära resultat minst ett år för sulfidberg i Stockholmsregionen.

Steg 3: användning

Före användning behövs en platsspecifik riskbedömning, för att uppfylla kunskapskravet och bestämma försiktighetsmått. Den skiljer sig från bedömningen i steg 1, som gäller generellt negativa effekter. Viktiga faktorer är mängd, platsens och konstruktionens förutsättningar, halter av arsenik och sulfidsvavel samt kornstorlek.

Riktlinjerna anger också indikativa nivåer för mängd. Vid omkring 200 ton är behovet av riskbedömning litet, och provtagning behövs normalt inte utan särskilda skäl. Vid 20 000 ton bör riskbedömningen omfatta provtagning och analys vid behov.

Vid omkring 200 000 ton bör en plan för masshantering med riskbedömning tas fram.

Rimliga krav och försiktighetsmått

Riktlinjerna ger exempel på krav som tillsynen kan ställa, främst för potentiellt syrabildande och arsenikrikt berg.

• Lagring: Långvarig lagring av stora mängder potentiellt syrabildande berg bör undvikas, och lagringstiden kan behöva begränsas. Stora mängder krossat sådant berg bör bara lagras kort tid. Material med olika egenskaper bör hållas åtskilda.
• Skydd vid lagring: Regnskydd, hårdgjord yta och uppsamling av kontaktvatten för provtagning och rening före utsläpp.
• Placering: Potentiellt syrabildande berg bör ligga så att vatten inte strömmar igenom, till exempel i packade konstruktioner över högsta grundvattennivån. Zonen där grundvattenytan varierar bör undvikas.
• Känsliga områden: Potentiellt syrabildande eller arsenikrikt berg bör inte användas i primära skyddsområden för vattentäkter eller där risken för skyfall och översvämning är stor.
• Exponering: Finkornigt arsenikrikt material bör inte läggas ytligt där människor, särskilt barn, kan exponeras.
• Uppföljning: För potentiellt syrabildande berg i känsliga miljöer rekommenderas kontroll två gånger per år i minst två år. Minst pH, konduktivitet, suspenderat material, sulfat, totalsvavel och metaller bör analyseras.

Tillsynen kan förelägga om försiktighetsmått även när berget är en biprodukt, med stöd av 2 och 26 kap. miljöbalken. Naturvårdsverket ska på sikt se över om rekommendationen om uppföljning behövs.

Entreprenadberg, regelverket och SGU-förslaget

Om berget är en biprodukt avgörs av fyra kriterier i 15 kap. 4 § miljöbalken. Fortsatt användning ska vara säkrad, och berget ska kunna användas direkt utan annan bearbetning än normal industriell praxis. Det ska också vara en integrerad del av produktionen, och användningen ska vara laglig utan generellt negativa effekter.

Sortering och krossning räknas som normal praxis, men inte inblandning av kalk. Saknas dokumentation är berget avfall. Riktlinjerna hänvisar till MÖD 2025:21, där entreprenadberg med oklart ursprung och innehåll bedömdes vara avfall.

Riktlinjerna hänvisar till 15 kap. 4 och 6 §§ men beskriver inte ändringarna från 1 juli 2026. Redovisningen beskriver det nya undantaget för icke-förorenade jordar och annat naturligt material som hanteras på platsen. Det gäller även naturliga halter av arsenik och sulfider.

Enligt Naturvårdsverkets vägledning om undantaget i 15 kap. 3 § ska massorna användas i naturligt tillstånd och för byggnads- eller anläggningsändamål. De ska användas på platsen där arbetena utfördes och utan skada på hälsa eller miljö. Entreprenadberg kan omfattas, men inte om sprängmedelsrester medför risk för miljö eller hälsa.

Riktlinjerna nämner inte Handbok 2010:1, och redovisningen tar bara upp handboken i källförteckningen. Enligt riktlinjerna behövs ingen anmälan eller tillstånd för avfall om risken bedöms som mindre än ringa, eller om undantaget gäller. Berg med arsenikhalt under 10 mg/kg, eller lakbar halt under 0,05 mg/kg vid L/S 10, kan användas utan begränsningar.

Båda arseniknivåerna kopplas i fotnoter till nivåer för mindre än ringa risk. I övrigt anges inte hur riktlinjerna förhåller sig till handboken. Naturvårdsverkets sida om handboken anger att en översyn pågår, men uppgiften uppdaterades senast i juli 2021.

Naturvårdsverket föreslår att regeringen ger SGU i uppdrag att kartlägga berggrunden i Sveriges lågmineraliserade delar. De mest byggintensiva regionerna, som Stockholmsregionen, ska prioriteras. Skälet är att bristande geologisk kunskap gör miljöriskerna svåra att bedöma, vilket ger osäkerhet och kostnader.

Vad riktlinjerna betyder i praktiken

Entreprenörer som är verksamhetsutövare där berget uppkommer bör tidigt bedöma om det är biprodukt eller avfall. Underlaget ska kunna visas för tillsynen på begäran. Information om bergets egenskaper behöver efterfrågas genom avtal, eftersom lagen inte kräver att den följer med berget.

Beställare nämns inte i riktlinjerna. Verksamhetsutövare är den som har faktiska och rättsliga möjligheter att vidta åtgärder. I infrastrukturskala bör bergets miljöegenskaper enligt riktlinjerna undersökas tidigt.

Mottagningsanläggningar behöver kunna visa att mottaget berg är en biprodukt, annars ska det hanteras som avfall. Mottagandet kräver ofta minst en anmälan till kommunen. Saknas information om bergets egenskaper kan anläggningen behöva ta fram den själv.

Kommunal tillsyn kan begära kompletteringar, förelägga om försiktighetsmått eller besluta att berget ska hanteras som avfall. Tillsynen kan däremot inte kräva att information lämnas vidare till en annan aktör, eller besluta att avfall har upphört att vara avfall. Länsstyrelsen i Stockholms län har erbjudit länets kommuner stöd i tillämpningen.

Så gör ni i Pinpointer

I Pinpointer dokumenteras varje lass med mängd, provtagning, klassning och mottagare. Klassningsstödet är ett beslutsstöd, och verksamhetsutövaren fattar alltid klassningsbeslutet.

Läs mer om hantering av schaktmassor och MRR-massor, eller boka en demo.

Gäller riktlinjerna även jord och andra schaktmassor?

Nej. Regeringsuppdraget gällde schaktmassor, men riktlinjerna omfattar bara entreprenadberg från bygg- och anläggningsprojekt. Bergmaterialprodukter från täktverksamhet omfattas inte heller.

När behövs en riskbedömning av entreprenadberg?

Riktlinjerna delar in hanteringen i tre steg: när berget uppkommer, vid mottagning, lagring och bearbetning samt vid användning. En riskbedömning behövs i varje steg, av olika skäl. Omfattningen styrs bland annat av mängd, bergets egenskaper och platsens känslighet.

Hur förhåller sig riktlinjerna till MRR och Handbok 2010:1?

Riktlinjerna nämner inte Handbok 2010:1. De anger att avfall kan användas utan anmälan eller tillstånd om risken bedöms som mindre än ringa. Nivåerna för fri användning av arsenikhaltigt berg kopplas till nivåer för mindre än ringa risk.

Kan entreprenadberg omfattas av undantaget för icke-förorenade schaktmassor?

Ja, det kan det enligt Naturvårdsverkets vägledning om 15 kap. 3 § miljöbalken. Berget ska användas i naturligt tillstånd, för byggnads- eller anläggningsändamål, på platsen där arbetena utfördes och utan skada på hälsa eller miljö. Sprängmedelsrester kan göra att berget inte räknas som icke-förorenat.